jag var omfamningen som aldrig nuddade huden
handen i midjan vid mötet och förbi

" />
Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 



jag var omfamningen som aldrig nuddade huden
handen i midjan vid mötet och förbi


kantat



det brister alltid något

dina ögon är kol och dina läppar brinner
kyss mig viska mig ljug mig
mot pannan längs kinden över handryggen
tumma lätt min himmelskant och andas i mitt öra

så ska jag

skydda din skugga spara dina fingertoppspår
inte låta någon veta om hur du är ett barn inuti
eller hur din röst ibland tappar lod
och hur strängar inte alltid håller löften

hur det alltid brister någonting

på något sätt


Fri vers av Smultris
Läst 773 gånger och applåderad av 13 personer
Publicerad 2009-11-09 20:38



Bookmark and Share

  Anguis
Jag la alltid handen på häcken :)

Bland det bästa jag har läst av dig. Nuff said
2009-11-15

  Bjarne Nordbö
Jag ser mig nödd och tvungen att bokmärka denna. En pärla.
2009-11-14

    trembling_blue_star
jag är inte bra på konstruktiva kommentarer klockan halv ett på en fredag - men smultran, dina ord får mig förälskad i ditt språkcentrum. du är ett geni.
2009-11-14

  Andasin
Instämmer med ovan kommentarer! Vackert, ömtåligt.
Fastnar för

"dina ögon är kol och dina läppar brinner
kyss mig viska mig ljug mig"
2009-11-13

  Ola Rydberg
Något av det vackraste
jag läst på länge
tex raden
(tumma lätt min himmelskant
och andas i mitt öra)

sagolikt
2009-11-09

  Måna N. Berger
Så skört, så ömtåligt är det att älska. Att hemligen skydda och bevara varandras sårbarhet. En varsam text som jag tycker mycket om. Den nalkas så stilla och allvarsamt.
2009-11-09
  > Nästa text
< Föregående

Smultris
Smultris