Och hennes mun var av silver.

Hon aldrig hade ägt.

Hennes tunga var tung.

Hon

Fuktade läpparnas torra kärleksförklaringar.

Uttalade för ett decennium sen.

Allla färger som någonsin blivit tecknade på hennes hud

Var nu hennes

Sen blötte hon håret i asfalten utanför

Och tapetserade lägenheten med det

För det behövde ombyte.

Hennes rum.

Om inte daggmasken hade legat stilla hade också jorden rört sig

Under henne

Hela rummet snodde runt som en jordglob i ett klassrum för små elever som aldrig blivit kyssta.

Mjukt

Vägledda

Vilse

Hon önskade att natten nu skulle bli färglös

För alla färgerna i henne stred om sin plats

Så som färger gör om det blir trångt

Postluckans gap var tyst. Och vansinnet knackade på, men hon öppnade inte. Inte den här gången. För hon höll på att städa. Gnugga sig ren på blått, rött och solnedgångsorange som rann ner för smalbenen. Som solnedgångsorange gör då det blir skymning.

Godnatt sade ögonlocken.

Ögonlocken

Som var vita.

Benfärgade tunna drömsigill.

Som aldrig ville bjuda till ro.

De gjorde världen svart ibland. Det var deras fel. Det var deras löjliga ursäkt till att blinka. Men ingenting som slöts skulle igen öppnas som en ask till världens alla synder. Synder på axlar.

Blinkar, som en barndomsönskan till varm mjölk om kvällen. För att få ro. För att få ro. För att få ro. Sömnblåa fönster. Hålls stängda. Öppnas aldrig mer. För i natt...

Flög en fågel förbi