Hennes skrynkliga hud blev min näthinna och bilden rullades upp på nytt och på nytt, precis innan infart till sömn. Leverfläckarna satt på min rock nästa dag. De lyste likt reflexer i mörker. Jag rev den av mig och gick genom vit korridor, som liksom ville sluka mig hel. Den brydde sig inte om ifall jag var trött, sårad eller ledsen. Den bar mig fram.

Sommar. Het sommar. Hennes hud är tunn. Hennes hud är lika tunn som bakplåtspapper. Oblekt. Och jag tvättar den ren även denna morgon. Börjar vid näsryggen. Hennes genomlevda fingerspetsar. Hennes hår. Hennes hår. Hennes hår. Hennes rygg som ligger som cement, mot sängen. Jag uttalar ord om sommaren utanför. Jag ser hennes ögon. Jag ler. Hon tiger.

 Allt var stilla. Solstrålarna smekte hennes grånande strån, fästa vid huvudet. Hennes dag.  Den samma. Som igår. Jag var hennes dag. Jag var hennes händer. Hennes ögon, hennes fötter, hennes röst. Hennes outtröttliga längtan till död och hennes bevis till att hon levde. Hennes ilska. Och hennes tröst. Framför allt var jag hennes tröst. Jag var hennes. Idag var jag bara hennes. Därför var dagen oändlig.