Du är mitt hål. Mitt stora svarta hål som bara fortsätter låta bli att fyllas. Ibland tror jag att det försvunnit. Men det är som de i rymden. Alltid där. Efter solar som födts och dött. Solar ser man. Men man ser inte hålen. Ändå är de lika stora. Eller hålen är väl större. Jag väntar på att ett hjärta skall tända en sol som kan tända ett hjärta...

Idag blev kvällen lång. Den började från morgon och slutade i natt. Min kväll blir aldrig kväll. Hålet har gömt alla sekunder. Jag vet att du tog tiden också med dig då du försvann. Och jag får den aldrig tillbaka. Ändå åldras jag. Vår gemensamma tid är långt borta. Du tog den med dig. Du tog med så mycket. Men ge tiden tillbaka.

Ibland är det ljust. Ibland känns kvällen ljus. Det hörs musik. Det hörs röster. Det känns som en hand som håller i mig. Det känns som om någon pratar med mig. Som om någon viskar ord i mitt öra. Som är vackra. Ibland. Men det är bara ibland. Sen är allt tidlöst igen. Och jag. Finns bara till. Tills jag inte finns. Du tog nuet med dig. Du tog nu.

För nu är långt långt borta.