du stillade den inre orkanen
tog mitt ansiktes linjer

och lade dem som vägvisare
för din framfärd
, du sänkte berget


och bäddade för mig i klyftan
där fanns aldrig en guldgul solnedgång
innan dig, inte fanns där
ett hav utan slut i min närhet
aldrig har jag kommit så långt

utan att behöva snudda vid marken
och de röda jordarna

ter sig inte skrämmande nu
inga nätter var någonsin



stjärnklara

och inga barn gick att trösta
för det var alltid jag som grät




du tog den inre stormen
och stillade till ro
aldrig fanns där en värld

värd att vakna till utan dig