och de andra skriver vackerhet. storhet,
sådant som en värld kan tränga. de skapar orden, skrapar
ytan om det som betyder något. jag vet ingenting annat
än hur gammal, oduschad man kan lukta.
jag vet hur ett kranium förmultnar under jord, och
hur lingon ligger på din tunga.



jag är nog inte vacker, bara mörk och
jag vet bara hur råm av djuren
kan låta när jag är nyförälskad i dig igen, för en tredje,
etthundratredje gång. det är myrar och fält
som är för mig, och det är när sjön går till is,
när marken går till tjäle som det står mig självklart.

att det sköna inte är likadant överallt.
när sur björkved gnäller oss gamla sånger, och
när kopparpannan i köket byts mot en ny,



som jag vet att jag är vacker mörk.
de skriver, de andra, storheter med stavningar
som finns bakom skinnklädda pärmar i vårt
finaste rum, och det gör mig mindre.
att jag inte är särdeles vacker nu gör mig ingenting,



för björkved torkar och skönhet förgås.