Det kändes som en evighet sen jag slutade gensvara på tillfällig och ytlig vänlighet och beröring.

Den här världen hade förlorat mig för länge sen och var inte längre värd varken mina tårar eller mitt skratt.

Murar var resta, förstärkta och befästa.

Miljoner pilar vässade och i läge att avfyras till försvar och attack.

För många gånger hade dörren stängts framför mitt ansikte.

För många var de hårda, vassa ord som plågat och sargat min oskyddade själ.

Nu var det för sent och jag hade blivit både ärrad och härdad.

Allt jag hade att ge var den bägare jag själv druckit djupa klunkar av.

Jag hade sålt min själ bit för bit och lagrena av smuts var inte länge möjliga att tvätta bort.

Den djupa bundenhet jag accepterat kunde inte längre brytas.

Allt var över.

Allt hopp var ute.


Då kom en man gående mot mig på den dammande vägen.

Runt omkring honom följde människor av alla slag och klasser.

Fattiga, smutsiga, brutna, sjuka, rika, högmodiga, egenrättfärdiga, starka, hungriga, nyfikna, uttråkade, törstiga och svaga.

Där fanns minst en av alla sorter.

När han var endast ett stenkast ifrån mig stannade han och alla satte sig på marken runt omkring honom.

På en lång stund kom inga ord över hans läppar och i vanliga fall skulle detta gjort mig nervös och drivit mig till otrygghet och irritation.

Men denna man var uppenbart annorlunda för jag kände mig oförklarligt trygg och lugn i hans närvaro.

Då han tittade upp såg han mot mig med en frid och en värme som jag inte kan jämföra med något jag tidigare upplevt.

Det var bara något jag visste utan att förstå.

Han såg mig.

Inte naken utan försvar och i all min smuts och skam fördömande som alla andra, utan så som jag verkligen är.

Så som jag kom till världen och ändå, ännu renare och mer jag än jag någonsin varit.

Så som jag hela tiden visste att jag var men aldrig kunnat bli.

När han slutligen talade var det rakt in i mitt hjärta, inte med överlägsenhet och självrättfärdigande utan med kärlek och barmhärtighet.

Jag kände hur de som varit tomt plötsligt fylldes till alla bräddar och flödade över av glädje för orden han uttalade.

Hela den tyngd som jag burit brast och ramlade av mig och för första gången i mitt liv kände jag mig lätt och fri.

Fri från all skuld och skam.

Ren från all smuts och rädsla och fullt accepterad och ovillkorligt älskad just för den jag är.

Jag började skratta från djupet av mitt hjärta och tårarna rann längs mina kinder för första gången på väldigt länge.

Nu spelade det inte längre någon roll vad som hänt och vad jag varit.

Allt som var viktigt, var vad jag var nu.

Jag var förlåten och jag var fri.