Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Morgon genom sprucket glas

 

Ännu en morgon i sorgsen ensamhet,
sträcker ut min kropp, tar min kudde i famn.
Omfamnar den så som jag så ofta famnat dig.
I samma sekund minns min kropp din.

Min stora dubbelsäng gapar halvtom.
Helt tom är min känslas ensamhet.
Mina ögon ser som genom sprucket glas,
skärvor av ett bräckligt liv med dig.

Min själ gråter ljudlöst, ändlöst.
Tröstlöst minns jag du fattas mig.
Likt en docka av porslin reser jag mig,
möter dagen i min fläckiga rustning.




Fri vers av Ilona _L
Läst 593 gånger och applåderad av 6 personer
Publicerad 2010-01-03 00:25



Bookmark and Share


  La Magnólia
Så vackert och bräckligt! En fantastisk beskrivning av sorgen och ensamheten .. och det stora vemodet som sveper in ..
2011-01-22

  Mangal
Bra flyt, stark text och strålade titel!
2010-08-26

  aol VIP
så gripande om ensamhet, blev så berörd
2010-03-18

  Anna*
Berörande sorg! Tack för att du delar den.
2010-01-26
  > Nästa text
< Föregående

Ilona _L
Ilona _L