Ännu en morgon i sorgsen ensamhet,
sträcker ut min kropp, tar min kudde i famn.
Omfamnar den så som jag så ofta famnat dig.
I samma sekund minns min kropp din.

Min stora dubbelsäng gapar halvtom.
Helt tom är min känslas ensamhet.
Mina ögon ser som genom sprucket glas,
skärvor av ett bräckligt liv med dig.

Min själ gråter ljudlöst, ändlöst.
Tröstlöst minns jag du fattas mig.
Likt en docka av porslin reser jag mig,
möter dagen i min fläckiga rustning.