Det finns väntan i mina rum.

Tankar som passerar stegvis.

Bottnar djupen i bland eller
svävar just under takkronan.

Det ryms så mycket i ett människohjärta.

Du ryms, och hon, alla de andra, bränningar
slår emot många stränder har jag hört.

Det är svårt att veta hur ofta jag vart där, hälsat på
och flutit undan igen.

Fotsteg har så svårt att stanna kvar och jag gick väldigt
varsamt.

Men här finns ni, hos mig, inramade på väggarna och
alltid kvar.

Där väntar jag.

Man har

andetagen till överlevnad.