Tiden mäts inte längre här
men visar sig likväl ibland;

mellan sugen 

Kanske mer som en trasig kompass
vars böjda visare pekar på något
bortom urtavlan

(halv nio?)

Och dödens nyårsdans förs av två saker:

1. Ihåliga skratt
på vågor av revade fanor

2. Hämmade syntaxer
som får min panna att blöda


Ingen droppe från min kropp
undgår hennes tunga

Och på sista holmen i mitt svarta hav 
föds ur hennes sköte en kvarnsten
som hon hänger runt min hals

Med kapad tross
och ankaret som sista hälsning
ekar skälvan genom en halv evighet
och jag kan inte ens se in i osannolikheten


("Men när man blundar smakar rädslan faktiskt annorlunda")