Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
svårt när man förälskat sig i dimman, demonen eller oceanen (tänker på Solaris), antagligen en han.. av färger som inte finns, former som aldrig förr setts .. dimensioner, som lockar


oceanen


jag står här på jorden
marken som gungar

röster trängs i etern
nära min strand

världens alla vågor
över nejd och land

vad säger du där uppe
kan du sträcka ut en hand?


från botten av din tid
du viskar

din röst är krökt
jag hör ej vad du säger


när allt ljus försvinner
och blir så mörkt

jag blundar
tyst för du är min superstar

det finns inga skäl
du är allt jag har

förevigt vid din sida
min skugga

älska mig.. alltid
men glöm min själ




Fri vers av frantic
Läst 239 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2010-02-28 00:02



Bookmark and Share


  L Patrik W Johansson VIP
att kröka tid eller böja ord eller ton är alltid ett tecken på fingertoppskänsla

(kanske jag går och böjer denna kommentar till en haiku)

fick mig att tänka på papperet med pennan igenom som visar maskhålen i rymden som teori

Be well,
LPatrikWJ
2010-02-28
  > Nästa text
< Föregående

frantic
frantic