Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Då allt bara står stilla...


Ögon lockar

 

Ögon

lockar

lock till vila

 

Men jag har aldrig någon ro

 

Ror från strand till strand i skymning

Söker någonstans att bo

 

Vatten djupt

Det bär ett mörker

 

I mörkret bor onåbar sömn

 

Armar trötta

Trött av resan

 

Och allt som gjort mig till så öm

 

 

 


Bunden vers (Rim) av Jazz-75
Läst 234 gånger och applåderad av 8 personer
Publicerad 2010-04-01 02:03



Bookmark and Share

  blaite
Så jävla bra helt enkelt
2010-04-07

    ej medlem längre
Anar en trötthet och en utmattning i den här texten, och en sömn som inte tycks vilja infinna sig. Det känns som en "hemlös" dikt där diktjaget inte finner någon tilhörighet och ro, och vattnet bär ett Mörker. Kanske är vattnets mörker även ett själsligt mörker. Någon form av undantagstillstånd och en uppgivenhet efter en lång och mödosam Kamp som sedan kräver sin vila. Men sömnen är onåbar, resan har varit lång och nu står allting stilla. Sånt tar på krafterna och man kan förstå att det gjort diktjaget ömt. Ibland är ju känsligheten för intryck så förhöjd, och den skira slutstrofen får mig att tänka på det där fina pulvret som det händer att man får i handen när man försöker att fånga en fjäril. Minsta lilla beröring känns som en smärta, och det gäller att röra sig med försiktigthet, lätthet och ta små små steg innan det vänder och krafterna kommer tillbaka.
2010-04-01

    Melona
Jag tycker om den här. Det känns som att du skrivit den för min skull. Jag ska allt vårda den ömt. : )
2010-04-01
  > Nästa text
< Föregående

Jazz-75
Jazz-75