Min fantasi blev mitt tillhåll

Ett rum,
längst bort från alla andra rum

Det gör väl det samma

Min samtalscoach hade gett mig en läxa...

Att flyta in och ut i en stjärna av tankar och tillhåll av olika slag

Jag gillade mest fantasin
Dess flöde som fyllde mig då draperiet försvann

Det går inte alltid som man vill
Man vill kanske mer än man kan komma åt

Försöka bli sams med alla gångna tankar och allt man ännu inte förlorat

Men händer...

gör det sällan...




Jag har en dag som blivit mig tilldelad

Jag har en strålande förnyelse av tankeverksamhet

Men den förblir abstrakt,
som det flöde den frambringat

Jag har chanser som för mig vidare...
mot längre mot större mot högt

Små är blommorna om våren

Men så vackra att de rör till tår efter lång kyla.

Ibland kan solen te sig skrämmande
För dess så stora kraft
Som får allting att växa sig stark



Mina händer är inte som de var för några år sen
De har samma fingrar, samma form
men saknar känsla

Jag minns då de kunde möta hud utan att behöva känna efter hur det kändes...
Och hur bräckligt de gjorde hjärtat
då de kände att de inte gjorde rätt...

Jag begrundar dem och synar varje fåra

Livslinjen är lång...
Längre än alla timmar jag räknat mig till sömns




Men vad är tid egentligen






Om den inte blir fångad...