Jag nyper om kvällarna i mina bröstvårtor. För att de ska
reagera, regera i bröstvårtors rike, för att de ska kännas
under mina smånariga fingrar som de en gång gjorde
under dina. Jag undrar vad du kände,
mer än stel hud.


Och jag undrar vad de smakar.
I din mun.




Och det är klart att jag inte ska skriva mer om uppbrott,
för ingen blir klokare av att läsa, och det är klart
att jag inte ska gå i dina gummistövlar mer,
mest för att de är för stora och jag är allt för liten.



Men det är så jävla svårt att låta bli.
Och jag säger till barnen att vi är vänner nu, fast
vi inte kan vara tillsammans. Men jag ser i deras
äppelgröna att de inte tror, för inga vänner som de
vet bara försvann, och jag ser i deras felformade
mungipor att de inte tror, för inga vänner de vet
lämnar hål mer än det goda kvar.



Och jag röker och i ringarna jag blåser hänger
jag min längtan.



Jag tappade allt mitt mod, och jag kan inte
hitta något nytt, fast jag söker på alla sidor,
och jag tappade mest morgnar för de var stunderna
med din en grad för varma kropp mot min, och
jag undrar varför det var så. Att din kropp kokade
medan jag alltid var alltför rå, och jag undrar
varför jag sa att jag skulle klara mig själv, när
du sa att du dog om jag försvann.


när det var du som försvann.



jag,
jag bara dog.
jag ångrar.








mest ångrar jag att jag byggde in mitt
hjärta i din kropp.