Vi gick tysta genom den lilla trädgården. Det fanns ett hopp om en sol i skyn och inte långt ifrån oss fanns den stilla östersjön och väntade in sommaren. Vi hade hade lyssnat till en skultptörs anekdoter kring sina verk i sin egen ateljé. Det var en människas liv och minnen, uttänkt och väplacerat i ett ljust rum med slitet trägolv och oräkneliga färgfläckar. Och nu slet vi oss ut därifrån lika tyst.

På gatan stannade vi upp inför en sliten liten skylt vid grannhuset. Det stod "uthyres" och ett femsiffrigt nummer, ett tillräckligt gammalt telefonnummer för att vara så fattigt på siffror. Det var ett säreget hus, annorlunda, med en inneboende skrift som ständig gäst, som en bok som ännu inte blivit läst. Nyfikenheten blåste liv i oss båda. Vi öppnade den förfallna grinden och gick in i trädgården. Ytterdörren var öppen med nyckeln i. Jag gick runt trädgården och tysta minnen började sakta formas. Väl ett varv runt huset, såg jag henne stå med ivriga ögon i den lilla verandan.

Hon stod, så vacker i en liten kub av glas, inramad för ett minne, med ivriga förväntansfulla ögon. Jag mindes när jag, kanske tio år tidigare, agerat gåhjälp åt min son över just den trädgården. Jag mindes hur jag suttit i verandan, käkat kakor och druckit kaffe, som just ännu en småbarnsfar. Jag mindes människorna, sommaren, möblerna och gatorna där jag sakta tultat med mitt eget lilla barn.

Jag har svårt för minnen. Jag har svårt för dessa samlade vykort som trycker i varje hörn i min hjärna. Allt formar en konstig känsla där allt vävs in i vartannat och bildar en mening jag inte vill se. Det är ord jag inte vill tyda. Men, var och annan stund ger mig ännu en stavelse.

Tysta gav vi oss ut från trädgården. Hon vände sig om och skrev upp telefonnumret för sig själv, för det liv hon hade själv. Jag log inför tanken att hon en dag kommer att sitta så vacker i den lilla verandan och skriva det som aldrig tidigare blivit skrivet, kanske de ord jag inte vill läsa.