Jag hade slutat nå.

Mina himlar hamnade i armvener och fördragna gardiner

Svart asfalt leder mer bort än hem och jag
var tafatt

jag hade inga ord och jag hängde som ett luftskott mot
sekatörens bitande tystnad

var jag som du då

beskuren.

Jag har sett din morgon som drömmar

väl genomtänkta, isensatta

jag har rullat kameran men ingen

ingen film.

Men jag minns dina bara ben mot gräsmattan.

Därifrån rullar tågen.

Bredvilliga spårväxlar och oavgränsade övergångar

det var där jag klev i fatt det var där som

tiden hördes som ett svagt ljud i rälsarna.

Regn var aldrig en fråga.
Istid var nära och mitt allt frös.

Fryser inte livet som förblir o levt?



Nu har jag sett dina skrattgropar
för bevarande för påfyllnad

Jag vill ha det så. kära.