Och jag ser ännu en gång de där ögonen, denna gången just bara där, mitt i allt stoj och rafs, bland barn, confetti och en värdinna som undrar om jag vill ha en kaka. Och jag blir lika hänförd varje gång. Som om det var en smitta,ett stjärntecken eller t o m våglängd som märkt den människa som mötte min blick. Jag minns alla gångerna, alla människorna, långt bättre än min första kärlek. Första gången var som igår.

Mitt i en halvruskig vardag, tillräckligt grå för att för evigt glömmas redan innan den var slut. Där, mitt i ett evinnerligt TV-tittande med expresshändelser runt världen fastnar en nyhetssekvens i ett översvämmat helvete i Latinamerika. En flicka, fastklämd bland en massa bråten och med smutsigt vatten upp till underläppen, blickar upp mot en kamera och mumlar om sitt liv till den som vill lyssna. Människorna runt henne har inte någon pump utan får se på när vattnet sakta stiger och dränker henne. Jag glömde aldrig hennes blick. En genomträngande, uttryckslös blick som skrek efter livet som sakta försvann.

Min mor var, efter 25 års rökande, anfrätt av en cancer som knappt gav henne tid till att avsluta det hon en gång påbörjat, dock tillräckligt för att få henne att inse att Döden hade börjat öppna sin famn. Samma blick skänkte hon mig ,den där midsommaraftonen, bland sill och nubbe, med askgrå hy och illasittande peruk. Och jag körde två mil för att hitta jordgubbar till henne. En klen tröst för en människa som sakta mals sönder av sitt eget vanvettiga inre. Herrejesus, jag stod ju bredvid henne och såg henne sakta "drunkna". Så nära, och ändå bortom räddning.

Nästa gång hade jag hittat en billig svets på annons. Väl på rätt adress mötte mig ett par av just de där genomträngande ögonen. Denna gång prydande en smal gänglig man som redan innan jag sett svetsen hade berättat om sitt liv och den död som väntade honom. Hm, jasså? Det var tredje gången nu? Ja, vissa kräftor ger aldrig upp.
Bredvid honom fanns drivor av porrtidningar som han försökte sälja. Ja, det var nästan som om han sålde ut sin livsglädje och sitt hopp.

Och så, slutligen, mitt i ett barnkalas, stod hon där, med kal skalle och samma blick. Och tiden stannade upp för mig på ett sätt. När jag blev erbjuden en kaka så skrattade jag bara. För, döden är en grotesk varelse. Den lämnar inte ens ett barnkalas ifred, även om alla försöker låtsas som om den inte fanns. Dock har jag svårt att äta kakor i dess sällskap. Men hon fanns där. Med insikten om att de dagar då allt var henne givet och inte ens bemärkt, var för evigt slut. Hon hade en trasig leksak i handen som hon satte ner på golvet. Sen gick hon fram och kramade mig. Och för den stunden så kände jag att cirkeln på något sätt var sluten. Det som började en ocean ifrån mig slutade med en kram. Närmare kan jag inte komma, utan att själv begåvas med den.