vi gick på rälsen i solgasset

och talade om döden

en gång när vi var små

kanske elva eller tolv

om din pappa som försvann

och om min mamma som blev kvar

du sa att du hade hatat mig för det

men att du var glad för det nu

att du var glad att mamma överlevde

och jag sa att det var snällt

för det finns inget bättre att säga

en dag i solen på rälsen

när man är en elva tolv år

jag vet att det var värt mer än så

och om du var här nu så skulle jag fråga

om du minns min mammas köttfärssås

roxettes look sharp! och järnvägsspåret

jag berättade hur rädd jag hade varit

för mammas äckliga peruk

du var den första jag berättade det för

och du sa att du förstod

fast det gjorde du säkert inte

jag förstår det inte själv

det är fullständigt irrationellt

lika irrationellt som att du är den enda

av alla gamla barndomskamrater

som jag någonsin skänker en tanke

och kanske den enda jag inte talat med

de senaste tio eller femton åren

om du var här nu så skulle jag fråga

om det går att komma undan

samtidigt som man stannar kvar

för jag har förlåtit alla utom dig

du var den enda som någonsin slog mig

och jag var tacksam mot dig för det

det finns en viss ärlighet i knytnävar

så dig finns ingenting att förlåta

och du sa att om tåget kommer nu

så hinner det aldrig stanna i tid

vi blir bara köttfärs båda två

så jag tog din hand och så gick vi

ner från banvallen och in mellan träden

och om du var här nu så skulle jag fråga

om du minns min mammas köttfärssås

bamses honungsjakt och järnvägsspåret

och om det går att stanna kvar

trots att man aldrig kommer undan