Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 
Hösten 2017


Till M i oktober

Finaste M.

Det är samma som varje höst. Luften klarnar och jag tappar bort mig i allt som rör sig. När björkarna går i dvala är det som att annat tar vid i deras plats. Långt efter det att rönnbären och nyponen är övermogna är det ännu säsong för strategimöten och kvartalsrapporter.

Jag var uppe vid mossen häromdagen, där vi brukade gå med hundarna. Kanadagässen har redan gett sig av, runt hela sjön står skogen klargul och jag fick lust att måla om igen. Telefonen i fickan: ”Vad tror du om gult i köket? Jag har hört att man blir hungrig av det.” Bara några knapptryck bort. Så lätt och så överjävla svårt. Det började regna på vägen hem och det har inte slutat sedan dess.

Inne i stan har de har redan börjat julskylta. Mitten av oktober och adventsljusstakarna lyser redan frid över butikshyllorna. Du hade älskat det. Jag letade efter en tekanna att skyla mig från regnet med och kom hem med ett sjupack strumpor och ett lätt tryck över bröstet. Det kommer alltid att vara din högtid, aldrig min. Förra året köpte jag till och med en liten gran. Satte i en ljusslinga, tittade och väntade. Den var fin, men mer än så blev det inte. 

Jag träffade E på det där cafét med kakelplattorna och blåbärspajen, du vet. Han är bra, han känner mig som du. Vi kan fortfarande inte enas om hur vi träffades, vissa människor kanske liksom bara glider in och tar en plats som om den hade varit reserverad för dem. Slår sig ner, blir kvar. Jag behövde inte ens låtsas att jag har varit vid din grav, han vet utan att fråga. Vi drack te och det var något nytt i hans röst. Något stadigare i tonläget, eller om det var i ögonen.

Och så har jag börjat läsa Proust igen. Den tar ju aldrig slut, men det var väl heller aldrig tanken. Jag sa till E att jag har skaffat den på franska, och han skrattade åt mig för att det är så typiskt mig. När någonting känns svårt finns det alltid sätt att göra det helt oöverstigligt - sedan går resten av bara farten. Men det fanns inget hårt i ögonen, bara värmen från tekoppen och en blick som sade ”du är fortfarande densamma för mig”. När årstiderna rullar fram som ångvältar över landskapet är det sådant man har att hålla sig i.

Jag ser dig fortfarande överallt. I varenda ryggtavla, i varje skogsstig som viker av runt en bergknalle och försvinner in bland träden. Det skrämmer mig inte längre, steget har blivit längre från det till allt det svåra. Jag måste inte röra vid mörkret, inte varje gång. Inte om jag inte vill. Det blänker till i bröstet och så är det över. Som Proust och hans madeleinekaka. Jag tror att jag minns dig så som du hade velat. Påtagligt, innerligt levande.

I vilket fall, det är som vanligt. Jag avverkar månader som andra tar sig an dagar. I sömmarna hinner jag tycka att det är vackert, att det finns ett mönster om man bara tar ett steg tillbaka. /S




Fri vers av asplausibelt
Läst 154 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2018-04-06 19:30



Bookmark and Share


  lodjuret/seglare VIP
Skönt med en text att bara läsa utan större avbrott, gester eller jämförelser. Välskriven tycktes den vara även. Gott. Tröst nog för alla har väl mist någon under livets gång.
2018-04-08
  > Nästa text
< Föregående

asplausibelt
asplausibelt

Mina favoriter
andas
Uppoffring
jorden röd