Och de såg på oss

med enträgen väntan

i blicken och i bröstet.

”Allt är lidande” sa vi.

Det gäller att gå i bitar.

Så vi blev tonårspojkar

med automatvapen.

Vi bröt upp gatsten och

ljuset bröts i prismor av

duggregn och säkerhetsglas.

Samsara. Moksha.

Det gäller bara

att låta sig försvinna.

Att inte längre födas

om och om igen

till det här livet.

Och plötsligt såg vi

att man kan leva

som i ett vattenfall.

Att varje steg kan vara

ett tonlöst, ofärgat

ögonblick utan avtryck.

Kristallklart. Utan tvekan.

Ett plötsligt uppehåll

efter ett annat.