Hennes man har raglat iväg till den garderobsstora tågtoaletten. Hans fru och jag sitter kvar i stolsgruppen för fyra. Vi dricker vaniljvodka, hon äter Gott & Blandat och matar mig med lakritsbitarna.

”Hem eller ut?” frågar hon.

”Hem” svarar jag.

”Jag menade hem till oss” säger hon.

”Hem till mig.”

Hon ser på mig och jag undrar vad hon tänker. Klockan är ett på natten, tåget är sövande med sina rytmer och sina ljud. Vagnen är nästan tom.

Vi har vår vodka som vi smuttat på ända sedan konserten; lyckoenergin flödar, kärlekshormoner, glad-att-vara-så-levande-värme i hjärtat, underbara synapskortslutningar i hjärnan och öronen ringer. Det är en natt vi inte borde släcka med två artiga hejdåkramar på stationen efter 12 timmar tillsammans, varma kontokort, avslagen körsbärsblommig Cerruti-after shave och sittrynkor på kavajen efter tågresan, Erika och Anders hem till sig, jag hem till mig.

Erika vill ut, en snöflingekyld tolvprocentig Bollinger, syrlig och god, ur en serveringshink med lejonfötter, tunna glas och en varm och trygg bardisk. Prata mer, dansa. Bli inföst i en taxi vid tvåtiden, Anders i framsätet, läderdoft, Wunderbaum Äpple och nattradio, på väg hem – förbi hundratals blänkande nattljus.

Nu har hon tagit av sig skorna och sitter med fötterna mot min stolkant.

”Häng med” säger Erika.

Hon ser på mig; flyttar sina röda Bart Simpson-strumpor uppåt i stolen. Mot mig.

”Vi får se” säger jag.

”Kom igen, jag vill att du kommer.”

Erika slänger en lakritskula till mig. Avancerar med Bart Simpson längre upp. Sjunker ner i sköna tågsätet; ekorrbruna håret fastnar i statiska slingor ovanför henne. Foten flyttas fram. Mot och in under...

 ...min gylfbula.

Saltsmaken har klistrat ihop käften på mig.
”Jag...”

Erika ler.

”Du...?”

Härmapa.

”...tror jag ska hem.”

”Till oss, ja” säger Erika. ”Kom igen...Sophie Zelmani på halvsoft volym, en vinare..sitta i ring i soffan. Vi kanske till och med kan övertala Anders att trolla fram en joppe ur strumplådan.”

”Det låter trevligt, men...”

”...visst gör det?”

Hon trycker försiktigt men med kraft. Hon har sin stortå i mitt skrev.

”Jag kommer få blåmärken i morgon” ler hon med en gröning i munnen, ett skevt och smärtsamt retsamt leende.

Stortån i cirkelrörelsen. Bart Simpson är begravd till hälften av mitt byxtyg.

Erika rullar ihop Gott & Blandat-påsen till en boll och kastar den till mig.

”Slut, saltis.”

(Cirkelrörelsen!!!!)

Det varmsköna iskittlandet; beröringen-skräcken-drömlikt avtrubbad...ohyeahohyeah.

Jag tittar mot tågtoaletten och Erika ser min blick:

”Äh, skit i han. Den där bor inne på toaletten hemma.”

Hennes varginnablick.

”Åh ja” säger hon. ”Här blir ett stooort hårt blåmärke på Erikas tå i morgon. Ett avlångt ett.”

Jag skruvar på mig. Allt blod samlas på ett ställe.

Det dunkar. Det isar. Det viner i venerna; och tåget rusar fram. Kan inte bara vara all vodka.

”Häng på hem” säger Erika. ”Snälla?”

”Alltså jag...”

Stortån cirkulerar.

(Cirkelrörelsen!!!)

Det rasslar bakom oss: låset till toaletten.

”Somnade du?” ropar Erika, drar bort foten. ”Vi börjar bli ensamma här. Och oroliga. Martin mest.”

Hon ser på mig. Pekar och säger: ”Det är omöjligt att få den där att följa med på efterfest hos oss, Anders. Fråga du.”

Anders sätter sig bredvid mig. Jag lägger händerna i knäet. ”Kan du väl?” frågar han.

Jag nickar.

Vodkan avtar, den salta smaken gör mig galen.

Jag reser mig sist av alla när tåget är framme vid stationen och det sista pyset säger att det är okej att öppna dörrarna. Blodet har inte hunnit ner i benen ännu.

Och nattperrongen är mörk och tyst: hundratals klackar mot grus. Rulltrapporna startar surrande.

Erika tränger sig in mellan Anders och mig, tar armkrok med oss båda.

”Anders – kan vi inte ta en taxi, jag har asont i tån.”

Hon ser på mig.

”Gå till doktorn med den där foten” säger Anders.

”Äsch. Hugg en taxi och låt oss komma hem fort bara.”

Och taxin doftar läder, Radio Rix är på, nattljusen flämtar utanför fönstren. Anders betalar och sitter i framsätet. Min blick följer gatuljusen på väg hem till Anders och Erika när jag plötsligt känner...

...hennes hand.

Cirkelrörelsen igen.

Och blodforsen genom kroppen spolar bort saltsmaken i munnen och vodkalullet i huvudet.

Min mun smakar vått stål; tungan är stenhård.