Poeter.se logo icon
Redan medlem?   Logga in




 

Lova mig en illusion



Lova mig en illusion

Och jag skall flytta berg med den

Bygga broar



Beströ din väg med rosenblad...




Lova mig en illusion

Och jag ska tro på den till döden


Tro på under den ska skapa

Liv den ska föda

Och ord som ska lyfta mig bort






Kort

Var tiden




Med varandra





Men lång är den därifrån




Jag har din overklighet på mina läppar


Genom dagar

Genom nätter


Du skulle aldrig visat mig bort


Från ungdom



Jag får den aldrig tillbaks



Men du...




Jag klarar mig nog...





Fri vers (Fri form) av Jazz-75
Läst 254 gånger och applåderad av 4 personer
Publicerad 2010-06-05 23:21



Bookmark and Share

    ej medlem längre
Känner saknaden i den här texten. Längtan efter en ny illusion som skulle kunna förflytta berg när den gamla illusionen visat sig inte riktigt hålla. Tiden var kort, men nu är den långt borta och nu finns bara minnet kvar. Ett minne som känns overkligt och som kanske aldrig mer kommer tillbaka. Lite grann känns dessa rader som en slags födelse. Som om diktjaget kastats ut ur det varma och trygga, som visserligen var illusoriskt och inte varade, in i en verklighet som är såväl kall som skarp och obeveklig. Men så kanske det är när hinnan brister? Saker går sönder, saker går i kras, och med tiden blir man bara allt mer desillusionerad. Det är hårt. Det är tufft. Men det är inte desto mindre verkligt. Och ibland längtar man efter något annat, eller kanske tillbaka till det det där enkla och oskuldsfulla som man en gång med så stora och vidöppna ögon erfor.
2010-06-19
  > Nästa text
< Föregående

Jazz-75
Jazz-75