Jag är en del av en oönskad generation. Men en överlevare, jag lever livet. Inte livet efter en guldklocka.

Jag lever med en stereotyp, den förbjudna möjligheten enligt mina vänner. Jag fyller vårat liv med negationer, oändliga proportioner av missnöje. Han är kärleken jag inte vill vara utan.

Mitt andra jag den sjuttonde generationen. Livet med politiska åttaganden. Det går ibland åt helvette, det talar vi om. Minns och skrattar, det ger en livsmening. Inte en åtta till fyra dag bara livet fyllt med välbehag. Det är mina livsfilosofers vardag.

En filosofi genom vilket man förlikar sig med minskande förväntningar på matriellt standard.

Min obotliga vandringslust gör att jag har gett upp mina ambitioner för karriärhysterin. Jag vill bara vara nöjd med livet och kanske bara göra det som betyder något. Men vad säger det stereotypen det inte betyder något för.