Ska jag alltid plocka meningar?
och säga saker du glömmer säga?
eller raderar vi minnen tillsammans
och förlåter efter vi älskat?
menar vi orden mellan raderna?
eller talar vi utan mening?
ser vi på saker som blinda?
söker ljud som bara döva hör?
eller talar vi som stumma
och kommer ihåg det som bara glöms bort?

Varför måste alla vara så komplicerade, reflekterande, analyserande, reserverande och studerande.

Varför inte bara chilla vid och spilla tid.