Så cyklar de som vinden, som solen, som gruset som följer med upp igen bakom hjulen. De följer krökningar och gupp, dofter och ljud. Ler åt kor åt får åt äppleträd och midsommarblomster. Färden avslutas omslutande av svalt svalt vatten vid klipporna vid havet vid världens ände. Det är där tiden står stilla. Så stilla att man kan befara att de aldrig mera kommer hem.

Men det gör de.
För de längtar efter sill och nubbe.