gråter till en romantisk film bara för att lätta på trycket
så romantisk är jag inte
har inte ens tid att längta längre
känner knappt mer än inre stress
jag känner inte igen mig själv
det är alldeles för mycket nu
ansvar allvar plikter
oro för att inte räcka till
det stör mig
jag räcker inte till och klumpen i mellangärdet gör sig påmind
åtminstone de stunder jag inte är upptagen av åtagande
de stunderna är få
plikterna äter mig hel håller sällskap med rädsla ångest och snart bitterhet katastofen är nära så mycket katastrof det nu är att inte betala
jag betalar ju
med min frihet
är inte det värt något?