Jag river sakta skogslöv
och bäddar kring min sorg
Fyller alla bräddar
reser upp min borg

Mitt inre är en frusen sommar
en himmel utan sol
Och långt därborta stiger morgon
besjungs av tupp som gol

Jag väntat har min inre plåga
men stort blir ändå svek
Här mitt anlete att beskåda
och kärt utan lek

Du vet jag kommer alltid åter
så bistert då adjö
Men bädda ska jag din tur sedan
när fylld du sommar blir till snö.