Solen tränger inte längre in i mitt rum, jag får gå ut. Det knackar inte längre på min dörr, jag får öppna och kolla vart allt tog vägen. Du har en längre arm än mej. Jag når så sällan fram.

Men det är ju skönt.

Det är min kind som får beröring.

Ingen längtan är så stor att den är övermäktig. Allt tillsammans är övermäktigt. Ett stort överkast skulle inte kunna dölja så jag kastar mej över själv. Halkar som Bambi. Känner mej klumpig. Det är framåt bakåt hitåt ditåt.

Men blicken.

Har den fäste.

Någonannanstans.

Inte ens du kan svara. Fastän jag skriker ut frågan mellan. Hur hamnade du här. Vad gör jag där. I änden på din arm. Vad gör fingrarna bakom mina öron. Släpp. Släpp. Släpp.

Släpp.