På en kal gren ute i skogen satt en vacker liten fågel. Hon kvittrade inte mer som alla andra skogens fåglar hon bara satt där och putsade på sina färgglada fjädrar och flaxade med sina perfekta vingar.
Hon kunde inte längre flyga därför att hennes hjärta var tungt som sten och lastat av fåfänga som en gång börjat med osäkerhet och dåligt självförtroende.
Hon önskade inget hellre än att det skulle komma en fin och trevlig hanne och säga att hon, just hon var vacker men hennes självupptagenhet hade utplånat hennes känslor och känsla för att möta andra fåglar.
En dag föll hon ner från grenen och hon försökte inte ens flaxa med sina vackra vingar för att försöka flyga utan bara väntade på att nå marken för att dö.
Ingen fågel sörjde hennes död för det var ingen som kände henne. De kom bara ihåg att hon var mycket vacker.