Melodi: "Fritiof i Arkadien"

När skalden sitter på sin breda ända
och kliar skallen efter nya ord
ett papper torrt av leda kan sig tända…
ty ingenting är nytt på denna jord
Och fast poeten haver ont i ryggen
så kan man ändå aldrig lita på
att ej med håv hon jagar efter myggen
att ej hon åter blir en ganska stygg en
fast hennes yttre säger hon är grå…

För hon är frän och liksom illa navlad
och hon vill ofta hava ord med udd
Hon ältar smeten tills den sedan kavlad
ej väller över ordets kant och mudd
Hon kryddar degen lätt med quantum satis
sen får den jäsa till orimlig höjd
det mesta skänker Musan henne gratis
ty när hon tänker är hon ingen latis…
i rimmens ränker finner sällsam fröjd

Nog kan hon klippa till med stagad yxa
om någon siktar in sig och är rå
hon stundom diktar om en lagad byxa
och skon som kippar ger ett jäkla sjå…
Men hon är skämtsam även i sin prosa
vill gärna läsaren ska något le
Se, smått begärligt grönskar den mimosa
som kantar vägen där hon synes strosa
i jakt på ord som göra grand succé

Så om du möter skalden halva vägen
och sätter dig i hennes sinne in
då blir du säkert mindre smul förlägen
när hon ditt sinne sätter smått i spinn…
Du har ju valt att självmant henne följa
en smula lockats av gemyt och bus…
Men sedan dyker du i svalkans bölja
din hela varelse du där kan skölja
från slagg och nynna glatt i lyckorus

Ja, låt oss kasta varje tvång och boja
när sommarn nu mot heta fasen går
man borde leva i en sång, i koja
se till att gasen liksom stilla står…
När varje diktardröm blir myt och saga
och lättjan sprider sig till varje söm
då vill man rikta diktarflyt och draga
till hammocks frid där skuggan må behaga
där kan man glömma att ens rygg är öm…