Det var dagar.

Glödheta soltimmar och regn utan droppar.

En väntande öken över de gråa stadshusen.

Även de längtade mildhet i tonen,

inte bara ett vanvettigt varande.

Hon hade stillsamma timmar i bagaget, trista

stunder som på något sätt mildrade.

Vi har ju alla väntat mjuklandning inför det nya

små små stunder av vila.

Det vänder alltid vindar, avsägandet.

Brutna grenar viker också av åt annat håll,

som ett adjö till vanda vikar.

Det tar kraft nya hav,


och mod.