För en tid sedan erbjöd jag en ung mycket lovande poet en slutrad till en finstämd dikt som dock slutade ganska abrupt. Den unge tog tacksamt emot förslaget (i internt brev). Inklusive en mindre förändring i början av dikten.

Häromnatten återvände jag till denna dikt och gladdes åt hur väl den låg på tungan. Sedan läste jag alla kommentarerna, runt 30 st. I flera av dem prisades särskilt slutraden.

Innehållet i denna tillkom för några år sedan på en annan skrivarsajt där vi eggade varandra att hitta alternativa sätt att tacka för erhållna kommentarer. Ordet ’tack’ skulle inte förekomma i det nya uttrycket. Jag blev inspirerad och hittade förunderligt snabbt det uttryck som då renderade mig en hel del förtjusta tillrop. Vissa adopterade det, men med tydlig hänvisning till källan. (Diskussionen ifråga finns för övrigt kvar i forum där.) 

När jag nu läste dikten på nytt kändes det minst sagt underligt att läsa vissa av kommentarerna inunder den… ”Ni skulle bara veta!” tänkte jag.

Min lärdom av detta blir tyvärr något ogin – jag kommer att fortsätta hjälpa den som hjälp vill ha men aldrig mer på så ordagrant sätt. Då känns det orätt att inte få del av äran.

Skulle poeten ifråga nu känna igen sig så vet han också vad han bör göra. Äras den som äras bör (i en ingress). Dikten blir inte sämre av det.

Ilskan och frustrationen över min dumhet utmynnade snart i ett antal aforismer. Men dem kommer jag att portionera ut över längre tid, om jag alls lägger ut dem. Måhända räcker det med den jag lade ut häromnatten.