Vilsamt

där vid slutet.

Men smärtsamt,
livet är ju så.

När sena timman slog
vek sig livet till att gå


Rosamt

Har levnaden nu.

Att mötas invid kvällning
bädda för sömn

att sluta leva just så
vore en dröm

Smärtsamt

var stigen din

och timman som aldrig slog
Hur blåste inte höst

hur hög var inte himlar
att sol mörkas är också en tröst

Vila i frid, vart det nu är, kära Mormor.