Snart har kroppen hunnit fram till hyn

Jag torkar mina tårar från den


Du är försvunnen

I all oändlighet


Älskar i smyg en yngling
Som bara råkar bära på ett jordklot på sitt eget sätt

Han är väl inte vid sina sinnens fulla bruk

Varför alltid en sådan?



Från fönstret vetter igen en halvmulen dag

Den syns inte från fjärran


Den har egentligen aldrig börjat...





Duvslagen dör sakta bort


Jag bläddrar bland blad av sensommar


Väntar på att allt skall falla


Möta mark som blir våt
Som igen torkar


Fattar inte hur den orkar...