Ritar min tanke i våta jorden
om det som var och känslan som nyss kom.
För allt som sover sitt sista på jorden
att det en dag på nytt börjar om.

Hur det andas,knirrar, virvlar och glänser
hur färger förslösande brinner ut.
Hur allt som är så vackert och saknar gränser
dör i ett sista crescendo när sommaren är slut.

Om jag hade varit en del i det sista
som ett blossande löv eller strå.
Och jag fick i färger nära döden brista
vore det då lite lättare att gå?

Att sitt vackraste nalkas då tystnat har orden
att få dansa som löven i flykt.
Eller böjas som strået varsamt till jorden
innan vintern livet har ryckt.

Att därefter vara ett frö till att föda
att ge näring till det som lever på nytt.
Vore det inte en tröst för all möda
som en smekning efter livet har flytt.

Suddar med handen drömmarna
mina ord, lite klena försvinner.
ler åt tankeströmmarna

Men

Det är något med hösten som döden minner.