Det var något med hur han hade knutit halsduken, hur han reste sej upp ur sitt vardagsrum ut mot perrongen eller helt enkelt de där uppknäppta knapparna. Igen. Tryggheten från bröstkorgen. Han log mot mej och berättade. Helt lugnt och med sådan värme att jag för ett tag trodde att han precis hade haft händerna över en eld. Men den enda eld som kunde skönjas var den innanför hans matta ögon. Jag lutade mej mot den och berättade allt. 

Jag sa, jag är en hel arme utan vapen. 
Han sa, om alla vore som du skulle hela vår stad ligga under ett rödaktigt skimmer.

Vi började och slutade där, 
snuddande vid något långvarigt
narigt, varligt