Jag lutade mig lite till höger och riktade mobil telefonen mot skuggan som avtecknade sig av älgtornet. "Klick" smålog lite för mig själv. Vilken jaktdag. Strålande sol, inge mygg, vad mer kan man begära förutom en älg då förstås.
Såg att jag hade lite batteri i telefonen. Stoppade tillbaka den i bröstfickan och lutade mig tillbaka.

Vandrade i tankarna, en dag kvar. En ynka dag. Dagdrömde lite önsketänkande om storälgen, minst 14 taggar och jag som sköt den, beundrande blickar erfarenhet, stolthet...
Ett litet försiktigt knak hördes. Jag satt absolut still en god stund. Vart kom det i från? Fingrade upp mobilen försiktigt ur bröstfickan, stängde av den för..skulle någon ringa så gjorde de det säkert precis som älgen klev fram. Om det nu var en älg.

Tillbaka med mobilen i fickan samtidigt som jag försiktigt vred huvudet åt vänster, och där stod hon.
Fina fina älgkon med kalv. Jag vågade inte röra mig. Fick i bakhuvudet upp något som gubben sagt att undvika att vrida huvudet fort och i något slags hjärnsläpp vred jag det åt höger igen. Satt så en stund och undrade vad jag höll på med. Vred tillbaka huvudet men denna gången med bössan i skjutläge, tänkte åtminstone titta lite närmare på kossan och kalven genom kikarsiktet.

Kikar runt lite och inser att, om kalven vänder kroppen till och kossan håller sig bakom så kan jag skjuta.
Det är då pulsen accelererar till en 200 slag i minuten ungefär.
Rättar till skjutställningen och ser det förunderliga inträffa. Kalven tar tre steg framåt, siktar noga och skjuter.

Det är då mina ögon får formen av en förvånad ugglas för död ner ramlar kon. Precis då mitt finger kramar avtryckaren och skottet går tar hon ett steg framåt och vrider sin långa hals, skottet tar i halskotspelaren.
Och det är nu som den stora skälvan sätter in. Utrbrister "men kojävel"Inte för att jag inte får skjuta kon för det får jag men kalven lilla kalven måste skjuta den med annars svälter ju den kanske till döds och magasinet krånglar och jag tappar skotten på golvet innan jag sluter ögonen och tänker men vad, vad gör jag?

Lite lugnare till mods lyckas jag i allafall skjuta ett skott som måste träffa någon gren för kalven reagerar inte. Men vad, sätter in ett skott till samma visa. Träffar men kalven står stilla. Försöker få igång telefonen igen för att ringa bror min och gubben, som ju redan hört skotten och är på väg men det vet ju inte jag, slår in fel kod tre gånger och upp kommer puh koden..

Slänger mig ner grinfärdig utefter tornet och springer som en galen gris ut genom skogen längst efter skogsvägen där gubben kommer joggande med bössan. Med hjärtsvikt är det inte klokt att springa så, stammar fram att kon är död men kalv jäveln inte vill dö och jag tappade ju skotterna och nu kommer tårarna.

Vi smyger tillbaka till hygget där kalven gått i sårlega. Ordentligt träffad men forfarande vid liv sätter gubben avfångnings skottet och jag kan andas ut. Det hela tog ca 5 minuter men det kändes som en evighet. Jag blev först att skjuta av gubben och mig på våran mark så lite klagar han än fast han är väldigt stolt och nöjd. För oss är en älgko i frysen lia med slippa falukorv 4 dagar i veckan..
Och jag har lärt mig massor. Som att det ska minst vara 5 meter till kon. Som att ha ett extra magasin i ryggsäcken. Som att ta det lite lugnare för det anar jag att jag kommer att göra nästa gång. Jag kanske inte ens skjuter, heller.

Blir ensam på hygget med älgarna då alla springer tillbaka för att hämta grejjor. Får tack för mig medans solen går ned och sjunga en sång på färden för älgen och kon, det kändes bra.

Lite smågalna meningsutbyten på jakttornet att skratta åt, en känsla att aldrig glömma, en oskuld som man aldrig får igen men, nu är det gjort och ja.
Jag är stolt.