Stadens tak har alltid varit mina. Även teckningarna från barndomen. Skorstenarna, den svarta, röda eller gröna plåten. Vindhattarna men sällan tegel. Jag tog ner dem själv. La dem i en fin låda för att spara dem.

Det var okej för honom.


Väggarna som erbjuder krypin. Skyddar mot vind och vatten. En bomb, ett hål i väggen och din trygghet är skadad för livet. Mödrar, barn och män. Och de som står utanför med gevär. Krypin. Krypskytt.


Men det är inte dem han talar om.


Alla våningar. Etagen. Olika familjer i olika rum. Alla ord som hörs genom innerväggarna av varierande kvalité. Njutningarna som grannarna lever med eller gömmer med öronen under kudden. Balkongskrik och skrän mitt i nätterna och igenkännande vinkningar på dagarna. Att vi har samma olika musiksmak. Eller att vi åtmistone har det nu när vi bott här så länge. Golvet ner till dej är taket upp till mej.


Han raserar dem alla.


Trädgårdarna som vetter ut mot asfaltsgatorna. Rullatorer och skateboards. Deras hastighet fyller våra dagar med irritation eller glädje. Paret som går handihand om dagen men skriker åt varandra efter efterfesten på balkongen med musiken. Damen som alltid letar efter sin katt. Hon som alltid glömmer något och går in genom porten igen, kanske två gånger varje gång. Mannen med de för korta byxorna men alltid-så-glada uppseendet. Som en vanheden fast utan hopp. Alla de andra som stressar förbi och någon som fastnar i bilden förevigt.

Han lovar att skriva in dem i en bok så att jag kan läsa om dem sen.

Muséerna får påminna om byggnadernas konstruktion, vägarnas avvägning och lutning. Antalet små fyrkantiga stenar som lagts i fascinerande mönster. Soptunnorna är vi glada över att slippa se. Framförallt soporna som ligger framför under och runtom. Alla sopor. De är vi gladast över att inte se mera.

Men allt jobb, allt slit, alla timmar som människorna lagt ner i denna stad, det kan han aldrig ta bort. Aldrig.

All jord och alla stena som måste flyttas tillbaka igen, letas reda på, läggas på plats. Träd som sågats ner. Fågelbon som raserats, krasats sönder och rådjurens betesmarker ska återsås med gräs och liv. - Vi ska väl inte hämta tillbaka dinosaurierna väl, frågade jag. -Nä jag vill bara se hur det såg ut innan det blev en stad.

Han satt där på en stol, brevid min gata, sippade kaffe latte och tittade ut över staden som inte fanns längre. Och jag förundrades över hur han lyckades montera ned allt.