oktobermorgon

vill lägga sitt mörka vintertäcke över världen

men inte riktigt än

säg att det ännu dröjer

kämpar för att hålla undan

det tickar i mitt bröst

som en tidsinställd bomb

tentakler slingrar sig runtom

kväver och trycker ner

lever dagliga rutiner

jobb som tar överhand

en mening i meningslösheten

tiden räcker inte

jag önskar jag kunde säga att jag är lycklig