att låta nylagd asfalt bränna fotsulor
färdas i riktning mot, att lämna sig bakom
och våga ta emot himlavalv efter dagmåne

att resa i tid och otid, lägga sig ner
draperas i den blå färg som speglar dina ögon
och hud som skimrar i  hetaste korund

en gång gick jag över öken
jag nuddade sand och fann att min plats var att resa vida omkring
jag följde månvarv efter soluppgång och du var min heligaste oas
ett sikte hade jag fått, ett prisma att skåda genom
och du har färgats i regnbågens tappra båge

att låta sig viskas, om och om igen
längta efter vidare väsen, dina andetag
och hur det doftar vanilj om en mans händer

att se dig oskyld, oupptäckt för min syn
väga in punkten ovanför din linning som nav
och att våga förälska mig i dina groteska sidostycken