Jag tror att jag har svårt för det där vulgära. Har prövat några gånger men de rätta orden vill liksom aldrig infinna sig och mitt trevande närmande av dem faller oftast platt.

I bland kan jag tro mig om att det kan bero på att det inte var så vanligt att slänga sig omkring med k orden då jag växte upp för att i nästa andetag inse att jag ljuger för mig själv. Själva stora eran för dem var just då.

Frigörelsen under sextio och sjuttitalet gick inte mig obemärkt förbi, även om jag var lill liten. Man viskade orden eller skrev dem på väggar och i busskurar.

LarsÅke knullar Gunilla.

Mäktigt i fyrkantiga maskinskrivna bokstäver men ingenting emot att skriva dem där.

Nej, det är väl helt enkelt för att det inte riktigt är jag. Hårdorden får liksom inte fäste i min runda lekamen och hjärtat finns helt andra sådana sparade.

Vet en vän som för inte så längesedan använde Bitterfitta i var och varannan mening. Liksom för att känna hur ordet dansade mot gommen och snärtade till då det lämnade läpparna. Jag tyckte bara att det var lite pinsamt och att en gång hade räckt. Se så trist jag är, verkligen.

Så detta får vara min förklaring. Jag kan inte vara k ordad, knappt ens Burlesk än fast jag älskar sådant. Inga andra bokstavsord heller faller mig i smaken.

Så är det bara, hoppas att ni tycker om mig ändå.