grågrått
stortsmått, och kanske finns där någonting som fyller
ibland vill hon bara lägga sig ner

och säga till ösregnet att hon gjort vad hon kunnat


så blir hon fyra åter
eller nio och fötterna går igen
utan uppmaning och det är skönt
när bröstet lyfter sig från korgen
men det är bara tills dagen vaknar

( dröm, dröj dig lite längre )


hon har en dotter, en mindre kvinna
än hon själv och tankarna finns i flickans fickor
vart hon än går,
för mindre kvinnor gör allt som oftast
det de inte ska,
och det gör ont
att inte kunna leda rätt

ensam

det gör ont att se sargade tankar
i en hemligstämplad dagbok i skärt

och hon har en mamma

som kissar på golvet ibland
och hon är aldrig någonsin nog.
hon har en mamma bakom en dörr
som inte går att öppna.
inte utan siffror man måste minnas.

siffror för att hålla tokarna inne.
de andra ute.

hon står ibland med ett ben på var sida dörren.
hörandes hemma och inte.


ibland vill hon bara lägga sig ner
och säga till ösregnet att hon gjort vad hon kunnat


och hon har en mamma som är en mindre kvinna
än hon själv, och hon mosar med gaffel
och stoppar kärleken i moderns mun

, för det sägs att hon bör göra så,
en mamma i ett fönster när hon kommer
lekandes med skuggor


från dagarna innan igår.
regnet letar sig ned och stövlar i mocka är vackra.
i en gråtfärdig hall, men inte håller de någonting ute.
hon behöver vara en mindre kvinna
än vad hon är ibland.


då vill hon lägga sig ner
och säga till ösregnet att hon gjort vad hon kunnat.

men det är sällan regnet stannar för att lyssna.