En dag ska jag hejda min vän

mitt i ett andetag och säga:

Vänd bort din blick ifrån mig,

ty den har underkuvat mig.

Han ska då skratta med sina ögon

och viska varmt mot min hals:

Som en tistel bland veka liljor,

så är min älskade bland människor.

Och han ska likna min rygglinje

vid det kortaste möjliga avståndet

mellan två brinnande ljuspunkter

på den stjärnbeströdda natthimlen.

Öppna dig för mig, ska han viska

med saffran och kanel i rösten.

Min älskade, min syster och brud,

låt mig dricka kyssar ur din mun.

Och jag ska viska ömt tillbaka:

Ack om du ändå vore min broder!

Då kunde vi mötas könlöst och ingen

skulle kräva något annat av oss.

Och han ska förstå mina tårar,

mina ord och mina handflator

och han ska sedan bära min kärlek

som ett sigill vid sitt hjärta

förbi dessa murar

och ut över fälten