- Här har du ditt liv. Det är andra klass utan ombokning. Din egen historia kan du alltid överklaga men aldrig returnera.

Damen med de röda glasögonen såg ut att tala till en tomhet och min närvaro spelade ingen roll. Strax stängde hon luckan och jag stod kvar i sällskapet av ett eko. Det odefinerade kröp längs hörnor och vrår, skrämt till längtan, tuktat med en flyktig tro att allt någonstans hade en mening. Det här var en station som sett sin egen uppgång och död och endast spåret förtäljde om något som en gång kommit men för alltid givit sig av.

Alla ville de härifrån, i alla fall till nästa station, övertygade om det oseddas välsignelse, för endast en sista resa till det ännu oupplevda. En flagnad tapet vittnade om känslor av hopp, om tummande händer med drömmar om tiden och dess livskraft. Ljus hade dansat sina katter längs paneler och lister. Dansen hade sina stråk av blekt yta om det som aldrig återkommer. Inga ögon fanns kvar som kunde lysa närvaro i stationens ruttna burspråk. Jag drog förstrött i det skräp som tappat sitt löftesvärde i samma stund det skapats, som nu existerade som del av den negativa värld av allt det som blivit över, vår tids sista uppkräkta överflöd.

- Här har du ditt liv. Det är andra klass utan ombokning. Det här är en station som sett sin egen uppgång och död. Endast spåret förtäljer om något som en gång kommit men för alltid givit sig av. Här säljer vi endast biljetter utan mål. Den här biljetten garanterar endast en destinationlös avgång.

Damen med de röda glasögonen lät luckan fladdra upp och ner, evigt fjättrad vid sitt gångjärn. Hon var så väl medveten om att detta var hennes monolog. Den bar henne över tvivel även om den skulle vara den sista. Dess upprepning karvade sönder alla aningar, alla frågor som stilla hemsökte henne i tystnaden.

- Jag tror att jag står över. Jag vill inte ha någon biljett.

- Men, vill du inte resa? Vill du inte med tåget?

- Jag vill stanna här. Jag tror inte att nästa station har någon betydelse.

- Vill du dö?

- Inte alls.

- Men, du talar som en döende, en som tappat sitt hopp. Ditt liv löper längs spåret därute. Bara en vilja kan få dig ifrån det. Viljan att dö.

- Mitt liv löper i mig själv. Endast mitt eget spår är värt att genomleva. Allt annat är tomma löften som mynnar ut i det ändlösa sökandet efter det ofelbara, det som ska skänka inre harmoni. Den harmoni som aldrig lämnat din kropp och som flyktigt föremål bortom horisonten bara är en illusion.

Hon tittade på mig som om jag inte förstått.

- Här har du ditt liv. Det är andra klass utan ombokning. Det här är en station som sett sin egen uppgång och död. Endast spåret förtäljer om något som en gång kommit men för alltid givit sig av.

- Jag ser ingen mening i flykt längs andras spår. Jag vill inte ha någon biljett.

Hon hade redan stängt luckan. Jag stod kvar i vänthallen med unken luft i mina lungor.