Mina fötter är inte holkade

de går platt mot underlaget.

Dina svävar liksom utanpå och över.

Och dina händer alltid kupade
Jag tror att jag fallit ut och bort

ifrån dig annars, kanske

ramlat vid sidan av vår stig.

Förirrat mig och fastnat mot hård hård mark
i stället för mitt huvud vilande mot din mage.


Det är kallare nu om nätterna. Kaffepannan är full
oftare och röken från spisen tar irrvägar över taket.
Om man ser upp mot den och andetagen trillar småfrusna mot
marken så kan man gärna tro att vintergatan flyttat på sig.

Att vi är mitt i himlar du och jag, mitt i himlar.