Ledigt, hur du lutar huvudet mot skrattet.

Jag har aldrig tänkt på hur vindarna fångar upp det, gnistrande och sprakande
mot min hud.

Vandrande längst ryggraden och genom ögonen mina.

För jag bemöter dig.
alltid.

Det fanns sagor om hur vi lämnade.

Hur vi missade stråken och läste väderstrecken åt fel håll och jag
vet att man talade om brytpunkterna och hur
de en efter en föll för sanningen.

Hur vi hållit år efter år det ringa nära.

Och glädjen, älskade, glädjen.