Det fanns dagar då mörkret sänkte sig
och dagar då sol gick upp
där havet inte isade sig om vinter

Jag hade lilla livet vandrat.

Jag var reven förlist och förbunden
som jag svallade vågorna och grodde
växte som pirar, stående i storm.

Gick i land, vaggande havande, moder
grävde pansar åt ungarna, dyade mig själv

Invid strandkant är de enklast så.
Stående, ta ställning.

La mig om hösten som mossan fastnaglad vid bärighet
grå, stenbruten.

Växte, år gå.

Mellan livet kom ur gömslet, tänk en ocean av värld av himmel.

Köttbullar till middag, allt stort kan vara just det och

en snölykta, som jag.

Översnöad men varm till ny morgon,

och det stora tog besittning, jag vill ha det så.


Och dag börjar nytt.