du säger igen och igen
att du är över nittio
jag vet, jag känner den sura stanken
av en nittioårig förruttnad
jag vet, för inga hår blir färgade så
om inte nittio år passerat.



du har ingen färg, ingen glans
kanske tiden stal den
för att färga nya dagar


du är som lövhögarna under snön
urvattnade, översvämmade av det forna
du är märgen i löven
, ådrorna som klamrar sig kvar




du säger att du är trött
för att du är över nittio
jag,


jag orkar snart inte förmå mina fötter
att ställa sig framför varandra
jag har sagt för många ord.
tänkt för många tankar, fjäderlätta
aldrig ankrade, men farfar


du är inte den enda sjunkande



du luktar oskalat äpple, och jag vill röra vid dig
jag vill dra undan det tunga
framför fönstret, jag vill lossa dig från kätting
osynlig, vedertagen här
och ta dig med ut, farfar


men kraften kom aldrig med mig
när jag kom till dig
jag vill ta av dig de ljusblå kläderna, farfar
och sätta på dig dina i linne,
om de finns kvar

köra dig i skottkärra, ut härifrån
jag vill plocka en vit blomma från äppelträdet
farfar, och vittja tinorna
lägga din smalnande kropp på klippan
med näsan nedåt, så du kan dra in graniten


/ din avdelning liknar min avdelning
det luktar bara mer multnat här
mer av farmors sump i jorden
, den över rödbetsraderna /




fan farfar, ska vi elda spärren på fönstret
ska vi samla våra ickekrafter
och bygga, nästla vingar av lakanen
ska vi samla det sista i ådrorna som färdkost


och flyga oss till landet av visorna om blåstång