min son han är
tunneln om natten, gråten som vilar där
mellan trösten i betong
och ensamheten som blir över




och jag kunde bara önska honom
varm mot armen i huggskottsnatten
jag kunde bara önska att han ändå fanns

sovandes under mina tavlor






min son han är
vargen som vandrar vidden
i en ovänlig stad
fjärmandes, flyendes flocken

som inte kunde tämja hans oro
och jag kan bara följa efter

tystnad, gömd av skuggorna i kvällning
så är han


min son, bruten av det som är
men ändå här för det som var

och jag kan bara önska honom
nära i morgondimma
kanske om vi sitter det guldgula
ännu en gång, om jag får med honom

till vår klippa vi sa vi alltid skulle ha
kanske då kan jag få önska honom




bort från rivmärkesnätterna igen