Först känslan med tungan på underläppen. Små flarn, skarpa kanter, tunnare än oblater. Sedan smaken: trä. Färgflagor. Därefter: pekfingret som känner efter. Flagorna fastnar på fingertoppen.

Blyertspennetugg under salskrivning på knarrande parkett i gymnasiet: smaken och färgen är sinnets framkallningsvätska. Förflyttad till förfluten tid med skåpkatastrof, American Psycho i ryggsäcken, R.E.M’s Shiny happy people i öronen, telefonkortet i jeansfickan. Och så den lysande, varma färgen, nog sken den. Sken orange.

Som ”the good-looking readhead”, kvinnan i Edward Hoppers målning Nighthawks. En bistro i amerikansk storstad, upplyst med stora fönster på en ödedyster 1930-talsgata. Phillies står det på skylten. Cigarrerna kostar fem cent. En manlig bargäst sitter med ryggen mot oss, sin kopp kaffe och sockerströare framför.

En annan man i hatt, deckartyp, sitter med en kvinna på bortre långsidan. Bartendern ser ut som ett mjölkbud, änglavit uniform. Parets händer på bardisken, alldeles intill varandra. Beröring eller inte? Ett nattligt närmande och kvinnans roströda hår i Veronica Lake-frisyr glänser genom bilden, mot betraktaren. Nattugglor med rävar bakom örat.

Tänker på de apelsinfärgade ljusen över motorvägen som bryter genom dimma och kvällsregn målar med vattenfärger på instrumentbrädan i en bil med två tysta personer en natt med Creedence Clearwater Revival i stereon. En briljant färg – varnande och värmande.

Vägskyltar, varningsskyltar. Nyansens gulröda undertoner är reflexer i sig – eldstrimmorna i mörkret som trygghetsfaktor. De syns och de blossar som mandariner på julbordet.

Röd lyser, orange värmer; platsen där jag vill vara. Vägarbetsfärgen, persikofruktköttfärgen, höstnyponfärgen. Strålande och prålig, burdus och ädel på samma gång.

Den kastar sitt sken och dubbar sina betraktare till riddare av Orangeorden; holländskt guldblänk med patina.

I Holland – där de helst rullar sina egna cigaretter – är till och med de flortunna Rizlapapperen orange. Det eldgula i rödfärgen har fått överhanden. Fast rökarna kallar den oranje. Oran-yeah.

Som ramen kring Rembrandt och utropstecknet i Goethes färglära; underbart ögonskavs-skrikig. Helly-Hansen-ludd och alla runda, pumpagrinande ljuskällor kring Halloween med de illavarslande knipögonen.

Färgen gör ett solonummer på scenen; kontrasterna slår ut alla andra i skalan och står ensam i strålkastarljusets flödande morotsskimmer. Som ett självlysande sadelskydd mitt på en regnmulen cykelparkering, skyltad med ”Endast anställda”.

Som David Hasselhoffs oceanvåta flytdyna i Baywatch. Bollen som bandyspelare skrinnar sig svettiga efter. Nevadabergen. Lönnlöv om hösten.

En märk mig-färg: Bart Simpsons t-shirt. Omslaget till Pet Shop Boys Very.

Kopparglansen i ett nylagt kyrkotak; solstrålegaloppen i nyanserna. Krispiga, friterade räkor och vakuumförpackade våtservetter med citrusdoft i sanden på en medelhavsstrand. Lördagsmarmelad med citrusskal. Tegelytor och flytvästtyg. Havsbrisböljande hawaiiskjortor med storblomsmöster. Liza Marklunds solglasögon på omslaget till Prime time. Gerbera i fönstret som stilleben och varningstrianglar längs motorvägen.



Allt badar i brandgult, hjärteglöden min.